Kombinera nytta och nöje

Det var väldigt länge sedan jag delade någon text, jag har fullt upp med att skriva dem:). Den här: Semester året om - "Det tippar lätt över", gjorde jag när jag halvtidsvikarierade på Accent, IOGT-NTO;s tidning tidigt i våras. Jag hade sedan tidigare en resa inplanerad till min särbo i södra Spanien. Samtidigt hade jag tagit på mig att skriva flera texter i veckan till Accent.

Att skriva på plats om Spaniensvenskarnas alkoholvanor kändes givet och intressant. Fantastiskt att ha möjlighet att göra så. Genom en Facebookgrupp fick jag kontakt med en kvinna som bjöd in mig till en vanlig informationsträff som svenskar på en ort på Solkusten har en gång i veckan. Där berättade jag om artikeln och kunde sedan prata vidare med så många jag behövde. Alla var generösa och delade med sig av sin personliga bild. Facebook är ett av mina bästa verktyg i jobbet både för idéer, kloka synpunkter och för att hitta intervjupersoner.

De omöjliga, snart en podd nära dig

Nu blir det snart en podd - De omöjliga. Första halvtimmesavsnittet är inspelat. När det går att lyssna på kommer man att höra att jag lutar mig ganska mycket mot min medförfattare Åsa Moberg. Men hon har skrivit 23!! böcker och jag bara 3. Podden är ett "under arbetet"-samtal. För att vi ska kunna berätta om allt som snurrar medan vi skriver och försöker strukturera materialet. Boken kommer på Natur & Kultur i början av 2020.

Cykel, cykel och cykel

Det har varit mycket cykling nu ett tag. I början på maj hade vi vår fantastiskt roliga release för nya upplagan av Cykelpromenader i Stockholmstrakten. I flera olika upplagor av mitti fanns i juni en fin och ganska rolig text om boken. Jag hann inte med att få tag i en enda papperstidning då tyvärr. Men nu kom en kortversion i Södermalmsupplagan den här veckan och nu har jag i alla fall en länk. Som sagt skriven med humor!
Passar på att ta upp vårt Cykla längs röda linjen-event också. Häng med den 2 september!

10 år som journalist

2017 var mitt tionde år som journalist. Journalist och redaktör får bli mitt längsta yrkesförhållande. Eftersom det är det absolut roligaste jag gjort så fortsätter jag även 2018. Tidigare har jag jobbat tio år som socionom inriktad på PA, eller HR som det heter nu. Tio år var också så länge jag jobbade med politik.
Nu är det dags att summera vad som hände 2017. 
Det blev en rivstart, i och med att jag hoppade in akut som vikarierande redaktör för Revansch, RSMHs tidning, Riksförbundet för social och mental hälsa. Att temat redan var bestämt till "Unga under tvång" passade mig perfekt, eftersom jag skrivit en hel del om det. Och jag fick göra ett nummer till som redaktör. Sedan fortsatte samarbetet i följande nummer med vanliga skrivjobb, som en intervju med Nina Hemmingsson och en tillbakablick på hur personligt ombud kom till bland annat. Att jag fick vara moderator på RSMH:s 50-årsfest, var hedrande och roligt.

Vi gjorde om SocialPolitiks webb, den fick en ny och mycket snyggare form. Där publicerar vi nu löpande. Pappersnummer gör vi från och med 2017 två per år. Teman 2017 var: Barn har rätt och Vem är värd?   På webben påbörjade vi den otroligt angelägna artikelserien: Så blev vanvårdade utan upprättelse. 
Privat påverkade det mig mycket att min vän Anne Skånér dog. Men också jobbmässigt. Jag skrev mitt livs första minnesruna över henne, till DN och SvD.
En text som legat till sig länge, var den om Flickorna på hvb. Jag är nöjd med att den blev skriven. Den ledde till att Åsa Moberg hörde av sig. Och vem vet, det kan hända att vi har ett gemensamt projekt på gång  under 2018.

Och så i december ytterligare en ny bekantskap, Accent, IOGT-NTO:s tidning, där jag vikarierade på halvtid, framförallt med webbtexter. Den första texten handlade om ett besök på kvinnoanstalten Färingsö 

Under året var det också dags för uppdatering och omarbetning av Alla dessa cykelpromenader i Stockholmstrakten, inför tryckning av tredje upplagan. Det betydde såklart en massa underbar cykling hela säsongen, men också faktakoll, bättre texter och snyggare bilder. Det blir fem helt nya stadsnära turer. Vi har läst första korrekturet i mellandagarna och boken kommer lagom till cykelsäsongen.

Jag skrev några texter ideellt i Nytt om OCD och jag hälsade på Johan Bredberg på jobbet som gymnasielärare i Hultsfred. Det blev texten En lärare som andra i tidningen Funktionshindepolitik. Jag träffade Johan, som har en cp-skada, första gången 2007 och det har varit intressant att följa honom.
Resten var ungefär som vanligt;

Offside varje vecka i Dagens samhälle, som alltid tillsammans med Maria Korpskog. Är vi verkligen roliga varje vecka, ja man kan ju undra. Bara ett annat jobb i DS blev det, om att de första äldre som lever med hiv nu börjar komma i kontakt med äldreomsorgen. Kunskap behövs.
Skolfamiljens sex nummer: Inre motivation, läs- och skrivsvårigheter, självmedkänsla, skolstart, matte, normer och fördomar. 

Fyra nummer av Memento, tidningen från begravningsbranschen, som från och med 2018 också heter - magasinet om livet och döden. Dödshjälp- fara eller frihet, var ett av alla ämnen vi behandlade.  

Alla har ansvar att säga ifrån

Jag blir lite glad när jag ser att flera av mina texter till Skolfamiljen börjar finnas digitalt. Det är en tidning som vill göra livet enklare för föräldrar med barn i grundskolan. Många vill veta hur det fungerar i skolan i dag, och hur de kan stötta sina barn på bästa sätt. Och så innehåller tidningen massor av roliga tips om böcker, lekar och nyttiga mellanmål. Hittar en text som jag skrev för ett tag sedan men som är extra aktuell nu eftersom många ansöker om skilsmässa just efter helgerna, den handlar om växelvis boende,
Och den senaste publicerade, om att vi alla har ansvar att säga ifrån när vi hör rasistiska uttalanden. Särskilt i skolan som inte är någon värdeneutral plats. Teskedsorden har en kampanj om just det. Och en sak som gäller i skolan och som passar lika bra i fikarummet för att få stopp på rasistsnack:
Avbryt: Förhindra personen från att fortsätta. Oavsett om det är ett barn eller en vuxen kan du avbryta med argumentet att alla människor är lika värda. Det står i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, framtagen med andra världskriget i färskt minne 1948.

Eftersom det finns mer flyktingar än någonsin i världen just nu får Raoul Wallenbergs portfölj illustrera detta.